UV-erytem på arbetsplatsen

Även om dessa symtom vanligtvis är övergående är ett återkommande UV-erytem en varningssignal om potentiell skada på huden, inklusive en ökad risk för hudcancer. Det är därför viktigt att ta symtomen på allvar och vidta förebyggande åtgärder.
Även om UV-erytem på arbetsplatsen ofta uppträder som en mild hudirritation kan det i vissa fall, särskilt vid långvarig exponering, få allvarligare konsekvenser. Dessa inkluderar:

1. förtida hudåldrande
2. pigmenteringsstörningar
3. en ökad risk för hudcancer

Skyddsåtgärder och personlig skyddsutrustning (PPE)

Olika skyddsåtgärder krävs för att förhindra UV-erytem på arbetsplatsen, bland annat är den första prioriteten att fastställa exponeringen. Spektrumet, irradiansen och exponeringens varaktighet är viktiga.
Enligt § 7 OStrV måste följande prioritetsordning beaktas vid fastställande och genomförande av skyddsåtgärder: 

1. undvikande eller minimering av risker från inkoherent optisk strålning 
2. tekniska skyddsåtgärder 
3. organisatoriska skyddsåtgärder 
4. personliga åtgärder, i synnerhet personlig skyddsutrustning

• Arbetsgivare bör tillhandahålla lämplig personlig skyddsutrustning (PPE), såsom skyddsglasögon, handskar, långärmade kläder, men även solkrämer med hög solskyddsfaktor (SPF)
• Utbildning och träning: utbildning om riskerna med UV-exponering och korrekt användning av PPE kan hjälpa till att öka medarbetarnas medvetenhet om vikten av UV-skydd 
• skyddsmätningar och riskbedömningar
• mätdata används för att bedöma arbetstagares exponering utifrån "direktivet om artificiell optisk strålning" och för att fastställa den tillåtna dagliga exponeringen Heff och HUVA enligt direktiv 2006/25/EG.  Dessa gränsvärden definieras specifikt för UV-strålning med våglängder mellan 180 och 400 nm. De representerar förhållanden under vilka de flesta friska arbetstagare upprepade gånger kan exponeras utan att drabbas av akuta hälsoskador såsom erytem (rodnad på huden) eller fotokeratit (en typ av ögonskada). Dessa gränser gäller särskilt för kontinuerliga strålningskällor och är utformade för att ge en riktlinje som gör användningen av UV-källor säkrare, men bör inte ses som en strikt gräns mellan säkert och osäkert.

Erytem orsakas inte av "UV" utan av en mycket smal del av det. Mellan 297 och 400 nm sjunker verkningsgraden med cirka fyra tiopotenser: 1 mW/cm² vid 300 nm ger rodnad på huden, samma irradians vid 380 nm gör det praktiskt taget inte. En siffra i mW/cm² UV-A säger därför ingenting om risken för huden så länge våglängden lämnas öppen.

Det erytemala åtgärdsspektrumet s_er(λ) enligt ISO/CIE 17166 fångar detta i en enda kurva. Det är normaliserat till 1 mellan 250 och 298 nm och avtar därefter i två steg. Genom att multiplicera det uppmätta spektrumet med denna kurva och summera över intervallet får man den erytemviktade irradiansen E_er i W/m² – den enda storhet med vilken två olika källor överhuvudtaget kan jämföras när det gäller huden.

Två vägar leder till värdet, och de skiljer sig i arbetsinsats och omfattning:

• Mät spektralt och beräkna. En spektroradiometer som UVpad E ger spektrumet; viktningen med s_er(λ) tillämpas sedan beräkningsmässigt. Det är den exakta vägen och den enda när källan är okänd eller smalbandig – och från samma spektrum kan den aktiniska viktningen enligt IEC 62471 och erytemviktningen bestämmas sida vid sida.
• Mät viktat. En sensor vars spektrala responsivitet återger erytemkurvan ger E_er direkt. Sådana utbytbara mäthuvuden finns tillgängliga för RMD Pro; instrumentet visar då inte en rå irradians utan den bedömda storheten. Det är den snabba vägen för återkommande kontroller av en känd källa.

Den andra vägen beror helt på hur nära sensorn matchar kurvan. Eftersom s_er(λ) sträcker sig över fyra tiopotenser väger en liten avvikelse i flanken vid 300 nm tyngre än ett stort fel i UV-A. Varje värde bör därför alltid anges tillsammans med sensorns spektrala missmatchning mot den verkliga källan – och en spårbar kalibrering enligt ISO 17025.

Hur dosen omvandlas till SED och MED, och vilka värden som gäller för hudtyperna, beskrivs i detalj under standarderytemdos och minimal erytemdos. Det juridiska ramverket på arbetsplatsen – gränsvärden, riskgrupper och riskbedömning – behandlas under arbetsmiljö och fotobiologisk säkerhet.

Att välja sensor för exponeringsmätningar på arbetsplatsen

För riskbedömning och arbetsmiljö reglerar DIN EN 14255-1 mätning och bedömning av personlig exponering för artificiell optisk strålning. DIN EN 14255-1 innehåller inga egna gränsvärden; dessa anges i direktiv 2006/25/EG om artificiell optisk strålning, som har införts i nationell lagstiftning.

Sensorerna behöver en viss känslighet för dessa mätningar. Välj en sensor – till exempel UVA eller UVB – med ett mätområde på 0–2 mW/cm². Enligt direktiv 2006/25/EG är gränsen för UVA-strålning 10⁴ J/m². För en daglig arbetstid på åtta timmar motsvarar detta en kontinuerlig irradians på 0,035 mW/cm².

För korta uppgifter kan irradiansen vara motsvarande högre. Exempel:

• Uppgift: daglig rengöring
• Varaktighet: 10 min
• Exponeringsgräns: H_UVA = 10⁴ J/m²
• Resulterande tillåten irradians: 1,68 mW/cm²
• Beräkna UV-dos från irradians och tid

Tips: Vid utformning av UV-anläggningar, se till att irradiansen – sett i förhållande till aktivitetens varaktighet – inte överskrider exponeringsgränsen. Varje anläggning där anställda kan exponeras för strålningen bör bedömas: även fraktioner av en µW/cm² viktad irradians förbrukar den dagliga gränsen på 30 J/m² inom ett åttatimmarsskift.

För permanent installation i utrustning finns inline-sensorer tillgängliga; vilken sensortyp som passar vilken källa anges i guiden för val av UV-sensor.