Riktlinjer, normer och standarder inom UV

Två regelverk gäller för UV-strålning: produktsäkerhet och arbetsmiljösäkerhet. Produktsäkerheten omfattar DIN EN 62471 om fotobiologisk säkerhet hos lampor, IEC 60335-serien för elektriska apparater, DIN EN 12198-1 för maskiner och ISO 15858 för UVC-installationer. På arbetsplatsen gäller direktiv 2006/25/EG tillsammans med DIN EN 14255-1, som fastställer förfaranden för att mäta och bedöma personlig exponering.

För produkter är det nödvändigt att skilja mellan de avsedda tillämpningarna för att välja lämplig säkerhetsstandard. Säkerhetsstandarder omfattar ett brett spektrum av produktklasser och tillämpningar. Dessa kan grovt delas in i olika kategorier.

Man skiljer mellan elektriska och elektroniska apparater, maskiner, arbetsstationer och lampor/lampsystem.

Elektriska och elektroniska apparater är utformade som t.ex. hushållsapparater. För hushållsapparater antas att de även används på arbetsplatsen i en kontorslik miljö. De skiljer sig därför från apparater för industriellt bruk.

Den första relevanta standarden är därför:

DIN EN IEC 60335-1 VDE 0700-1:2026-09 Elektriska apparaters säkerhet för hushållsbruk och liknande ändamål

Den 1 september 2026 ersatte denna utgåva den tidigare gällande DIN EN 60335-1 VDE 0700-1:2024-07; den tidigare utgåvan har dragits tillbaka.

DIN EN eller IEC 60335 består av flera delar, där den första delen (60335-1) definierar de allmänna kraven. De specifika kraven för olika typer av apparater behandlas i separata standarder (del 2), såsom

IEC 60335-2-27: Utrustning för exponering av huden för ultraviolett och infraröd strålning

IEC 60335-2-65: Luftreningsapparater (med UVC-strålning)

IEC 60335-2-109:2010+A1:2013+A2:2016 Utrustning för vattenrening med UV-strålning för hushållsbruk och liknande ändamål

IEC 60335 uppdateras regelbundet för att ta hänsyn till ny teknik och förändrade säkerhetskrav. Den senaste utgåvan definierar den fria klassen enligt DIN EN 62471:2009 för UV-säkerhet.

Anmärkningar: Äldre utgåvor av IEC 60335-1 kräver i kapitel 32 (Strålning, toxicitet och liknande faror): "Apparater får inte avge skadlig strålning eller risker från giftiga ämnen eller liknande under drift vid normal användning". Nackdelen med den gamla regleringen är att ingen exakt specifikation ingick. Därför är den fria klassen enligt DIN EN 62471:2009 mer fördelaktig, tydligare och mer precis.

Liksom vid t.ex. EMC gäller separata standarder för maskiner och system.

Den viktigaste är

DIN EN 12198-1:2008-11 Maskinsäkerhet – Bedömning och minskning av risker som uppstår av strålning som avges av maskiner

DIN EN 12198-1:2008-11 gäller för maskiner och fastställer allmänna principer för bedömning och minskning av strålningsrisker som kan uppstå vid användning av sådana maskiner. Detta inkluderar olika typer av strålning, inklusive optisk strålning (ultraviolett, synlig och infraröd), elektromagnetisk strålning och joniserande strålning. DIN EN 12198-1 tillämpas om ingen tillämplig typ C-standard finns tillgänglig. Målen och kraven i DIN EN 12198-1 är bedömning, minskning och identifiering av risker.

Bedömningsavståndet till maskinen är i allmänhet 10 cm. Klassificeringen baseras på den effektiva irradiansen och delas in i tre klasser:

De nödvändiga skyddsåtgärderna och informationen följer sedan av klassificeringen. Det är inte nödvändigt att reducera UV-risken till "noll" i det här läget. Omvänt måste dock användaren varnas och utbildas.

Anmärkning: För synlig strålning i intervallet från 400 nm till 700 nm används den effektiva radiansen eller irradiansen (Slamda). Detta beaktas inte i presentationen av UV-standarder här.

Detta leder oss till arbetsmiljösäkerhet på arbetsplatsen. Arbetsmiljösäkerhet med avseende på UV-strålning på arbetsplatsen regleras av riktlinjer och lagbestämmelser som syftar till att skydda arbetstagarnas hälsa och minimera exponering för UV-strålning. De huvudaspekter som beaktas är OStrV (som t.ex. i Tyskland) och direktiv 2006/25/EG.

Förordning om skydd av arbetstagare mot risker orsakade av artificiell optisk strålning (OStrV)

Denna förordning reglerar skyddet av arbetstagare mot riskerna med artificiell optisk strålning, inklusive UV-strålning. Den förpliktar arbetsgivare att genomföra en riskbedömning och genomföra lämpliga skyddsåtgärder. OStrV:s exponeringsgräns på 30 J/m² är en del av den tyska förordningen om arbetsmiljöskydd mot risker från artificiell optisk strålning, som införlivar direktiv 2006/25/EG i nationell lagstiftning.

Direktiv 2006/25/EG Artificiell optisk strålning

Direktiv 2006/25/EG, känt som "direktivet om artificiell optisk strålning", är ett EU-direktiv som reglerar skyddet av arbetstagare mot risker orsakade av artificiell optisk strålning på arbetsplatsen. Direktivet gäller för alla arbetsplatser där arbetstagare kan exponeras för artificiell optisk strålning. Artificiell optisk strålning inkluderar ultraviolett strålning (UV), synligt ljus och infraröd strålning (IR) som avges av artificiella källor såsom lampor, lasrar, svetsutrustning och andra industriella tillämpningar.

Arbetsgivare är skyldiga att genomföra kraven i direktivet för att säkerställa sina anställdas säkerhet och hälsa. Detta inkluderar genomförande av riskbedömningar, implementering av lämpliga skyddsåtgärder och tillhandahållande av regelbunden utbildning för anställda.

Direktivet om artificiell optisk strålning listar omkring 15 olika risker. De UV-relevanta här är gränsvärdena för inkoherent UVA-strålning HUVA och den effektiva bestrålningen av huden och ögat Heff.  Ytterligare gränsvärden ingår t.ex. för den så kallade Blue Light Hazard.

Den effektiva bestrålningen av huden och ögat Heff förklaras här. Detta är en strålningsexponering viktad med S(λ), dvs. en dos i J/m². Viktningsfunktionen visas nedan. Diagrammet visar två kurvor som representerar sambandet mellan våglängden (lambda) i nanometer (nm) på x-axeln och riskresponsfunktionen S på y-axeln. Y-axeln använder en logaritmisk skala.

Ett högt värde på viktningsfunktionen innebär en hög risk. Man kan därför se att risken i det UVA-spektrala området är betydligt lägre än risken från UV-B- och UV-C-strålning. 

Emissionen måste mätas för bedömningen. Denna multipliceras därefter med viktningsfunktionen S och multipliceras med exponeringstiden (i s). Resultatet är den viktade dosen H_eff. Gränsvärdet för H_eff är 30 J/m². Värdet baseras på minimal erytemdos (MED), som är den lägsta dosen av UV-strålning som visats orsaka erytem. Gränsvärdena varierar beroende på UV-strålningens våglängd, där kortare våglängder (UVC och UVB) generellt utgör en högre risk än längre våglängder (UVA). Dessa gränsvärden är specifikt definierade för UV-strålning med våglängder mellan 180 och 400 nm. De representerar förhållanden under vilka de flesta friska arbetstagare kan exponeras upprepade gånger utan att drabbas av akuta hälsoskador som erytem (rodnad på huden) eller fotokeratit (en typ av ögonskada). Dessa gränsvärden gäller särskilt för kontinuerliga strålningskällor och är utformade för att ge en riktlinje som gör användningen av UV-källor säkrare, men bör inte betraktas som en strikt skiljelinje mellan säkert och osäkert.

Gränsvärdet H_eff = 30 J/m² är tillämpligt och har också antagits i andra standarder. Det har till exempel antagits i följande ISO 15858:2016. Observera: standarder kan inte fastställa lagstadgade gränsvärden.

ISO 15858:2016 UV-C-utrustning ... Tillåten exponering av personer

Denna internationella standard specificerar säkerhetsriktlinjer för användning av UV-C-strålning för desinfektion av luft och ytor. Den används generellt för så kallade upper-air UV-enheter för desinfektion av det övre luftrummet. ISO 15858:2016 definierar minimikraven för skydd av personer genom ett irradiansgränsvärde som leder till en daglig dos av effektivt 30 J/m² vid 254 nm-emission. UV-C-irradiansen mäts på höjder mellan 1,83 m och 2,13 m (6,0 till 7,0 ft) på olika platser i ett rum. Mätningarna utförs vid den ursprungliga installationen samt när nya UV-lampor installeras.

Mätningen skiljer sig från det allmänna mätförfarandet som beskrivs i DIN EN 14255. DIN EN 14255 tillämpas generellt.

DIN EN 14255-1:2005 Mätning och bedömning av personlig exponering för inkoherent optisk strålning

DIN EN 14255-1 specificerar metoder för mätning och bedömning av personlig exponering för ultraviolett strålning från artificiell optisk strålning, inklusive UV-strålning. DIN EN 14255-1:2005 anger inga gränsvärden själv, utan hämtar dessa från 2006/25/EG.  

Till skillnad från andra standarder är bedömningsavståndet inte fastställt, utan bestäms applikationsspecifikt på arbetsplatsen. DIN EN 14255-1:2005 specificerar även en rad skyddsåtgärder och organisatoriska åtgärder, inklusive personlig skyddsutrustning (PPE).

Den viktigaste standarden för lampor och lampsystem är DIN EN 62471 "Fotobiologisk säkerhet för lampor och lampsystem".

DIN EN 62471:2009-03 Fotobiologisk säkerhet för lampor och lampsystem

(IEC 62471:2006)

DIN EN 62471 utvecklades för att säkerställa att artificiella lampor och lampsystem inte har någon skadlig effekt på hud eller ögon på grund av den utsända strålningen. Våglängdsområdet definierades som 200 nm till 3000 nm, vilket omfattar alla risker. Gränsvärdena i DIN EN 62471 och direktiv 2006/25/EG baseras båda på ICNIRP-riktlinjerna; standarden anger dessutom mätvillkor, mätinstrument och utvärderingsavstånd. Utvärderingsavståndet är generellt 20 cm.

Det viktigaste resultatet är utvärderingen och klassificeringen i klasser enligt DIN EN 62471:

Enligt DIN EN 62471:2009 ska enheter klassificeras i följande grupper:

• Fri grupp
• Riskgrupp 1 (låg risk)
• Riskgrupp 2 (medelhög risk)

• Riskgrupp 3 (hög risk)

   

Enheter i den fria gruppen uppvisar ingen:

• Aktinisk ultraviolett risk (E_s) inom 8 h
• Risk från nära UV (E_UVA) inom 1000 s
• Fotokemisk retinal risk (L_B) inom 10 000 s
• Termisk retinal risk (L_R) inom 10 s
• Risk från infraröd strålning för ögat (E_IR) inom 1000 s

Riskgrupp 1 omfattar lampor som inte utgör en risk på grund av normala begränsningar som orsakas av användarens beteende. Detta innebär till exempel:

• Aktinisk ultraviolett risk (E_s) inom 10 000 s
• Risk från nära UV (E_UVA) inom 300 s

I riskgrupp 2 ligger fokus på att undvika reaktioner på starka ljuskällor eller termiskt obehag. Riskgrupp 3 (hög risk) anger att lampan utgör en risk även vid kortvarig exponering. 

En viss förenkling av bedömningen är möjlig enligt standarden IEC 62471-6:2022.

IEC 62471-6:2022 Fotobiologisk säkerhet för lampor och lampsystem – Del 6: Ultravioletta lampprodukter

Del 6 av 62471 gäller även lampor som huvudsakligen är avsedda att avge ultraviolett strålningsenergi, såsom ultravioletta källor för excitation av fluorescens hos bestrålade material, för insektsfångare, för vetenskapliga studier, för mineralidentifiering, för oförstörande provning, för germicid bestrålning och för andra ändamål. Därför utesluts strålnings- och termiska risker. Utvärderingsavståndet enligt IEC 62471-6:2022 är applikationsspecifikt och ligger mellan 0,4 m och 3 m. För tillämpning av del 6 av IEC 62471 måste UV-strålningsemissionen vara större än 50 % av den totala strålningsemissionen.

Standarden IEC 62471-6:2022 behandlar den fotobiologiska säkerheten för optiska strålningskällor, med särskilt fokus på fotobiologiska säkerhetskrav för optiska strålningskällor i LED-baserade system. Detta tillägg till den allmänna standarden IEC 62471 ger specifika riktlinjer och krav för bedömning och klassificering av UV-LED:er och UV-LED-system med avseende på deras fotobiologiska risker.

Sammanfattning av riktlinjer, normer och standarder inom UV

För utvärdering av en produkt, en maskin eller en arbetsplats måste den korrekta standarden väljas så att mät- och utvärderingsvillkoren specificeras. De viktigaste har listats.

Sammanfattningsvis är exponeringsgränsvärdet enligt RL/2006/25 (direktivet om artificiell optisk strålning) av störst betydelse för UV-bedömning. Detta är 30 J/m² under en period av 8 timmar. Enligt ICNIRP gäller exponeringsgränsen på 30 J/m² för exponering av den arbetande befolkningen, men med vissa försiktighetsåtgärder även för allmänheten. Om exponeringsgränsen respekteras kan man förvänta sig att friska vuxna kan exponeras upprepade gånger utan akuta skadliga effekter. Enligt ICNIRP bör denna gräns betraktas som ett önskvärt mål för hudexponering för att minimera den långsiktiga risken. ICNIRP påpekar att exponeringsgränsen även kan gälla för allmänheten - men endast med försiktighet, eftersom det kan finnas känsliga individer som skulle kunna reagera negativt på exponering vid dessa nivåer.

Utblick & klargörande för Far-UV vid 222 nm:

American Conference of Governmental Industrial Hygienists (ACGIH) publicerade nya exponeringsgränser för 222 nm-strålning i januari 2022, vilket höjde nivåerna för ögon och hud. Ändringen baseras på nya vetenskapliga rön och forskning, men är inte en lagstadgad gräns. Det nationella och EU-gränsvärdet är en effektiv dos av 30 J/m² (2006/25/EG).

De huvudsakliga skälen till höjningen av exponeringsgränserna (vid 222 nm) inkluderar:

Strålning vid 222 nm, som ligger i det så kallade far-UV-C-området, har ett lägre penetrationsdjup i biologisk vävnad jämfört med längre UV-C-strålning vid 254 nm. Detta lägre penetrationsdjup innebär att strålningen huvudsakligen når de yttersta cellskikten på huden och de ytliga skikten i ögat utan att skada de djupare, känsligare lagren.

För ögonen absorberas 222 nm-strålningen också huvudsakligen av det yttre lagret på hornhinnan utan att nå djupare strukturer som linsen.

Långtidsstudier har ännu inte slutförts. Användning är tillåten upp till EU:s lagstadgade gränsvärde (30 J/m²) med Seff-viktningen, men ACGIH:s rekommendation beaktas inte inom EU.

Hur dessa ramverk samverkar inom enskilda tillämpningsområden visas på tillämpningssidorna arbetsmiljösäkerhet och fotobiologisk säkerhet (OStrV och IEC 62471 i riskbedömningen), UV-fluorescerande inspektion (ASTM E1417 och ISO 3452) och UV inom vatten- och miljöteknik (DIN 19294 och ÖNORM M 5873).

Texten ovan sorterar regelverkets olika delar; sökverktyget nedan fungerar tvärtom. Välj en tillämpning och en uppgift — det anger de relevanta reglerna, var och en med en kort sammanfattning av vad den innehåller och datumet då dess utgåva senast kontrollerades.

Hur dokumenteras en UV-dos i enlighet med standarder?
En dossiffra utan sammanhang kan inte spåras. Som minimum måste lampan och det spektrala området dokumenteras. För tidsintegrerade värden kan bestrålningstid och irradiansprofil behöva läggas till, eftersom ingen av dem kan återskapas utifrån dosen ensam – två processer med samma dos kan skilja sig med en storleksordning i irradians.

Vilken standard gäller för vilken produkt?
Valet följer den avsedda användningen, inte typen av strålning. För elektriska apparater för hushållsbruk gäller DIN EN 60335-1 tillsammans med del 2-standarderna för den specifika apparattypen – IEC 60335-2-27 för hudexponering, -2-65 för luftrenare och -2-109 för vattenrening. Maskiner faller under DIN EN 12198-1 där ingen tillämplig typ C-standard finns. Arbetsplatser bedöms enligt DIN EN 14255-1, lampor och lampsystem enligt DIN EN 62471 – och produkter som huvudsakligen avger UV enligt IEC 62471-6:2022.

På vilket avstånd bedöms UV-emission enligt standarderna?
Bedömningsavståndet är en del av respektive standard och inget fritt val. DIN EN 12198-1 bedömer maskiner vid 10 cm som regel, DIN EN 62471 bedömer lampor vid 20 cm. IEC 62471-6:2022 arbetar applikationsspecifikt mellan 0,4 m och 3 m. ISO 15858 mäter UV-C-irradians på en höjd av 1,83 m till 2,13 m vid flera positioner i rummet. DIN EN 14255-1 fastställer inte avståndet alls; det bestäms applikationsspecifikt på arbetsplatsen. En avläsning utan angivet avstånd kan därför inte bedömas.

Anger en standard alltid ett lagligt gränsvärde?
Nej. En standard kan definiera mät- och bedömningsförfaranden utan att själv sätta gränsvärden. DIN EN 14255-1 beskriver förfarandet men hämtar sina gränser från den tyska OStrV och direktiv 2006/25/EG. Vad som är juridiskt bindande i Tyskland är den effektiva exponeringsgränsen på 30 J/m² över åtta timmar; DIN EN 62471 och ISO 15858 antar den. Omvänt är rekommendationer som ACGIH-värdena för 222 nm som togs upp 2022 inget lagligt gränsvärde och gäller inte i EU.